Post by tim on Oct 23, 2018 11:06:22 GMT 1
Profeten
av
Gibran Khalil Gibran
(1883-1931)
1. Skeppets ankomst
Almustafa, den utvalde och älskade, som var en gryning till sin egen dag, hade väntat tolv år i staden Orfalese på sitt skepp, som skulle föra honom tillbaka till hans födelseö.
Och på tolfte året, på sjunde dagen av Ielool, skördemånaden, besteg han berget utanför stadens murar och skådade ut över havet. Han såg sitt skepp komma med dimman.
Då öppnades hans hjärtas portar på vid gavel, och hans glädje flög långt bort över havet. Han slöt ögonen och bad i de tysta djupen av sin själ.
Men då han gick ned för berget, kom ett vemod över honom och han tänkte i sitt hjärta:
Hur ska jag kunna gå bort i frid och utan sorg? Utan ett sår i själen kommer jag inte att kunna lämna denna stad.
Långa har de smärtans dagar varit som jag tillbringat innanför dessa murar och långa ensamhetens nätter, och vem kan skiljas från sin smärta och sin ensamhet utan saknad?
Alltför mycket av min själ har jag strött kring dessa gator, och alltför många av min längtans barn irrar nakna bland dessa berg. Jag kan inte lämna dem utan börda och värk.
Det är inte en klädedräkt jag idag kastar av utan en hud, som jag sliter av med mina egna händer.
Inte heller är det en tanke jag lämnar efter mig, utan ett hjärta, som blivit milt av hunger och törst.
Likväl kan jag inte stanna längre.
Havet, som kallar alla ting till sig, kallar även mig, och jag måste fara.
Ty att stanna, fastän timmarna brinner i natten, är att frysa och kristalliseras och stelna i en form.
Gärna toge jag med mig allt som finns här. Men hur?
Rösten kan ej bära den tunga och de läppar som gav den vingar. Ensam måste den söka etern.
Ensam och utan näste ska örnen korsa solens skiva.
När han nådde foten av berget, vände han sig åter mot havet och såg sitt skepp nalkas hamnen och i dess stäv sjömännen, männen från hans eget land.
Och hans själ ropade högt mot dem och han sade:
Söner av min Moder, ni som rider på tidvattnet, hur ofta har ni inte seglat i mina drömmar, och nu har ni kommit i mitt uppvaknande, som är min djupaste dröm.
Jag är redo att gå, och min längtan inväntar vinden med alla segel satta.
En sista gång vill jag inandas denna stilla luft, endast en älskande blick vill jag kasta tillbaka, För att sedan stå bland er, en sjöfarande bland sjöfarande.
Du väldiga hav, du sovande Moder, som ensam är frid och frihet för floden och strömmen.
Endast en buktning till vill detta vatten göra, blott ett sorl i denna skogsglänta.
Och sedan ska jag komma till Dig, en gränslös droppe i en gränslös ocean.
Då han gick såg han på avstånd män och kvinnor lämna sina fält och sina vingårdar och skynda mot stadens portar.
Han hörde deras röster uttala hans namn och ropa till varandra från fält till fält, att hans skepp kommit. Och han sade till sig själv:
Ska skilsmässans dag bli en samlingens dag?
Och ska det sägas att min afton i verkligheten var min gryning?
Och vad ska jag giva honom, som lämnat plogen mitt i en fåra eller honom, som stannat hjulen på sin vinpress?
Ska mitt hjärta bli ett träd, dignande av frukt, som jag får samla och skänka dem?
Och ska min längtan flöda likt en vattukälla, att jag må fylla deras bägare'
Är jag en harpa, för den mäktiges hand eller en flöjt för hans andedräkt?
En tystnadens sökare är jag, och vilken skatt har jag funnit i tystnaden, som jag kan fördela i tillförsikt?
Om detta är min skördedag, på vilka fält har jag då sått min säd och under vilka förgätna årstider?
Om detta är den stund, när jag höjer min lykta, så är det inte min låga, som ska brinna i den.
Tom och mörk ska jag lyfta min lykta.
Nattens Väktare ska fylla den med olja, och han ska också tända den.
Detta sade han i ord, men mycket i hans hjärta förblev osagt. Ty han själv kunde inte yppa sin djupaste hemlighet.
Och då han trädde in i staden kom allt folket för att möta honom, och de ropade till honom såsom med en röst.
Och stadens äldste trädde fram och sade:
Gå ännu inte bort ifrån oss.
Lik en middagstid har du varit i vår skymning och din ungdom har givit oss drömmar att drömma.
Du är inte en främling bland oss och inte heller en gäst utan vår son och vår högt älskade.
Låt ännu inte våra ögon hungra efter ditt ansikte. Prästerna och prästinnorna sade till honom:
Låt inte havets vågor skilja oss nu, och de år du levt med oss bli ett minne blott.
Du har gått ibland oss som en ande och din skugga har varit ett ljus på vårt ansikte.
Högt har vi älskat dig, men stum har vår kärlek varit och med slöjor har den varit dold.
Nu ropar den högt till dig och vill stå avtäckt inför dig.
Alltid har det varit så att kärleken inte vet sitt eget djup förrän skilsmässans stund är inne.
Även andra kom och bönföll honom. Men han svarade dem inte. Han endast böjde sitt huvud och de som stod närmast såg tårar falla på hans bröst. Tillsammans med folket gick han fram till den stora öppna gården utanför templet.
Ut från helgedomen kom en kvinna, vars namn var Almitra och hon var sierska.
Han såg på henne med oändlig ömhet, ty det var hon, som först sökte upp honom och trodde på honom, då han endast varit en dag i deras stad.
Hon hälsade honom och sade:
Guds profet, som söker det yttersta, länge har du spanat ut över vidderna för att finna ditt skepp. Nu har ditt skepp kommit, och du måste gå.
Djup är din längtan efter dina minnens land och dina högre önskningars boning. Vår kärlek kan inte binda dig, ej heller våra behov hålla dig kvar. Men ett ber vi dig innan du lämnar oss, att du talar till oss och ger oss av din sanning.
Vi ska ge den vidare till våra barn och de till sina barn och den ska ej gå förlorad.
I din ensamhet har du vakat över våra dagar och under din vaka har du lyssnat till vår sömns gråt och skratt. Uppenbara oss därför för oss själva och visa oss allt som du sett av det som ligger mellan födelse och död.
Och han svarade:
Ni Orfaleses folk, vad annat kan jag tala om, än om det som just nu rör sig i era själar?
Index
2. Om kärleken
Då sa Almitra: "Tala till oss om Kärleken."
Han lyfte sitt huvud och såg på folket och en stillhet föll över dem. Med hög röst sa han:
Då kärleken kallar er, följ honom, Fastän hans vägar är svåra och branta. Och när hans vingar omsluter er, överlämna er då till honom.
Fastän svärdet som är dolt i vingarna kan såra er. Och när han talar till er, tro honom.
Fastän hans röst kan lägga era drömmar i spillror, såsom nordanvinden ödelägger trädgården.
Ty liksom kärleken kröner er, ska han också kors fästa er.
Liksom han är till för er växt, är han också till för att fostra er.
Liksom han stiger upp till er högsta höjd och smeker era spädaste grenar, som skälver i solen, ska han nedstiga till era rötter och skaka dem där de klänger sig fast vid jorden.
Liksom sädeskärvar samlar han er till sig.
Han tröskar er för att göra er nakna.
Han siktar er för att skilja er från agnarna. Han mal er tills ni blir vita.
Han knådar er tills ni blir smidiga;
Och sedan överlämnar han er till sin heliga eld på det att ni må bli heligt bröd till Guds heliga fest.
Allt detta ska kärleken göra med er för att ni ska lära känna ert hjärtas hemligheter, och i den kunskapen bli en del av Livets hjärta.
Men om ni i fruktan endast söker kärlekens frid och kärlekens njutning,
då är det bättre att ni skyler er nakenhet och går bort från kärlekens tröskplats, till ett liv utan årstiders växlingar, där ni skrattar men inte allt ert skratt och gråter men inte alla era tårar.
Kärleken ger intet utom sig själv och tar intet, utom från sig själv.
Kärleken äger inte, vill ej heller ägas; ty kärleken är nog för kärleken.
Då ni älskar ska ni inte säga: "Gud är i mitt hjärta" utan snarare: "Jag är i Guds hjärta:"
Tro ej att ni kan bestämma kärlekens väg, ty om kärleken finner er värdiga, bestämmer den er väg. Kärleken har ingen annan önskan än att fullborda sig själv.
Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan:
Att smälta och bli som en porlande bäck, som sjunger sin melodi för natten.
Att lära känna smärtan av för stor ömhet. Att bli sargad av sin egen insikt om kärleken. Och att blöda villigt och glatt.
Att vakna i gryningen med bevingat hjärta och tacka för en ny dag av kärlek.
Att vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens hänryckning.
Att vända hem med tacksamhet när aftonen är inne. Och sedan somna med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsång på läpparna.
Index
3. Om äktenskapet
Almitra talade åter och sade: "Vad säger du då om Äktenskapet, mästare?"
Han svarade och sa:
Ni föddes tillsammans och tillsammans ska ni alltid vara. Ni ska vara tillsammans då dödens vita vingar skingrar era dagar.
Ja, även i det tysta minnet av Gud ska ni vara tillsammans.
Men låt det vara rymd i er samhörighet och låt himmelens vindar dansa mellan er.
Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja. Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd, men ät icke av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma fastän de vibrerar av samma musik.
Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar, ty endast Livets hand kan rymma era hjärtan. Stå vid varandras sida, dock inte alltför nära, ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.
Index
4. Om barnen
En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sa: "Tala till oss om Barnen."
Och han sa:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar ska gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.
Index
5. Om givandet
Sedan sa en rik man: "Tala till oss om hur vi ska giva:"
Och han svarade:
Ni ger endast lite då ni ger av era ägodelar.
Det är då ni ger av er själva som ni verkligen ger.
Ty vad är era ägodelar annat än ting, som ni förvarar och vaktar av fruktan för att kanske behöva dem i morgon?
Vad ska morgondagen föra med sig åt den överkloke hunden, som gräver ner ben i den spårlösa sanden när han följer pilgrimerna till den heliga staden?
Vad är väl fruktan för nöd annat än nöden själv? Är inte fruktan för törst, trots att din brunn är full, den törst som är outsläcklig?
Det finns människor som ger en smula av det myckna de äger, och de ger för att bli prisade och deras dolda avsikt gör deras gåvor fördärvliga.
Och det finns andra som äger lite och ger allt.
De tror på livet och dess överflöd och deras kista är aldrig tom.
Somliga ger med glädje och denna glädje är deras belöning.
Andra ger med smärta och denna smärta är deras dop. Vidare finns de, som ger utan att känna smärta, inte heller söker de glädje, ej heller ger de i vetskap om att givandet är en dygd.
De ger så som myrten i dalen andas ut sin vällukt i rymden.
Genom sådana människors händer talar Gud, och bakom deras ögon ler Han mot världen.
Det är gott att ge, då någon ber er därom, men det är bättre att ge oombedd, av insikt.
Och för den givmilde ger sökandet efter den, som ska taga emot, större glädje än givandet.
Finns det något som ni skulle vilja undanhålla? Allt vad ni äger, ska en dag ges bort;
Ge därför nu, så att givandets tid förunnas er och inte era arvingar.
Ni säger ofta: Jag skulle vilja ge, men endast åt dem som förtjänar det.
Träden i er trädgård säger inte så, inte heller hjordarna på era betesmarker.
Dc ger för att få leva, ty att undanhålla är att dö. Den som är värdig att få uppleva sina dagar och nätter är väl även värd allt annat av er.
Och den som har förtjänat att dricka ur livets hav, förtjänar väl också att fylla sin bägare ur er lilla bäck? Kan det väl finnas en större förtjänst än den som ligger i modet och förtroendet, ja rentav beredvilligheten att mottaga?
Och varför skulle människorna för er skull sönderslita sitt bröst och berövas sin självaktning, så att ni må se deras nakna värde och deras stolthet utan täckelse? Se först till, att ni själva förtjänar att bli givare och givandets redskap.
Ty i verkligheten är det livet, som ger åt livet självt, medan ni som anser er vara givare endast är vittnen. Och ni som tar emot - och ni mottager alla - ikläd er inte en börda av tacksamhet, för att inte därigenom lägga ett ok på er själva och på den som ger.
Höj er hellre tillsammans med givaren på hans gåvor, såsom på vingar.
Ty att ständigt ha er skuld i åtanke är att betvivla hans givmildhet, som har den givmilda jorden till moder och Gud till fader.
Index
6. Om att äta och dricka
Sedan sa en gammal man, en värdshusvärd: "Tala till oss om hur vi ska äta och dricka."
Och han sa:
Jag önskar ni kunde leva av jordens vältukt och liksom växterna uppehållas av ljuset.
Men då ni måste döda för att äta och beröva det nyfödda djuret dess modersmjölk för att släcka er törst, så låt det ske i andakt.
Och låt ert bord bli ett altare, på vilket skogens och slättens rena och oskyldiga villebråd offras för det, som är än renare och oskyldigare hos människan. När ni dödar ett djur, säg då till det i ert hjärta: "Samma makt, som dräper dig, dräper också mig, och även jag ska förtäras.
Ty den lag som överlämnade dig i mina händer ska iiverlämna även mig i en mäktigare hand.
Ditt blod och mitt blod är den sav, som föder himmelens träd."
Och då ni krossar ett äpple med era tänder, säg till det i ert hjärta:
"Dina frön ska leva i min kropp,
och knopparna av din morgondag ska blomma i mitt hjärta, och din doft ska bli min andedräkt,
och tillsammans ska vi glädjas genom alla årstider." Och under hösten när ni samlar druvor i era vingårdar för vinpressen, säg då i ert hjärta:
"Även jag är en vingård, och min frukt ska samlas i vinpressen.
Och likt nytt vin ska jag bevaras i tidlösa kärl." Om vintern när ni tappar vinet, sjung en sång för varje bägare;
och låt sången rymma minnet av höstens dagar, av vingården och av vinpressen.
Index
7. Om arbetet
Då sa en bonde: "Tala till oss om Arbetet."
Och han svarade, och sa:
Ni arbetar för att leva i takt med jorden och jordens själ. Ty att vara sysslolös är att bli främmande för årets tider och gå ut ur livets festtåg, som skrider fram mot det oändliga i majestät och stolt ödmjukhet.
Då ni arbetar är ni en flöjt, genom vars hjärta timmarnas viskningar blir till musik.
Vem av er önskar väl vara som ett vassrör, stum och tyst, när alla andra sjunger sin sång tillsammans? Man har sagt er att arbetet är en förbannelse och mödan en olycka.
Men jag säger er att ni, i ert arbete, uppfyller en del av jordens tidigaste dröm, bestämd för er, redan då den drömmen föddes.
Och då ni arbetar, älskar ni i sanning livet, ty att ;ilska livet genom arbete är att vara förtrogen med livets innersta hemlighet.
Men om ni i er smärta kallar födelsen en olycka och kroppens underhåll en förbannelse, skriven på er panna, då svarar jag att endast ert anletes
svett kan borttvå det som står skrivet.
Man har även sagt er att livet är ett mörker, och att ni i er livströtthet är ett eko av de livströtta,
men jag säger er att, om ej trängtan finns, livet i sanning är mörker.
Att all trängtan är blind, om ej buren av insikt, Att all insikt är förgäves, om ej frukten av arbete, Att allt arbete är tomt, utan kärlek;
Och då ni arbetar i kärlek, förenar ni er med er själva, med varandra och med Gud.
Och vad är att arbeta i kärlek?
Det är att väva tyget med trådar, spunna från ditt eget hjärta, som om din älskade skulle bära tyget. Det är att bygga ett hus med hängivenhet, som om din älskade skulle bo i det huset.
Det är att så med ömhet och bärga skörden med glädje som om din älskade skulle äta frukten.
Det är att fylla allt du skapar med en fläkt av din egen ande,
Och att veta att alla kära döda står omkring dig och ser på.
Ofta har jag hört dig säga, som om du talade i sömnen:
"Den som arbetar i marmor och uttrycker sin egen själ i stenen är för mer än den som plöjer jorden.
Och den som griper regnbågen för att fästa den på duken i en människas gestalt, är för mer än den som gör sandaler för våra fötter."
Men jag säger, inte i sömnen, utan i middagstimmens klarhet, att vinden ej talar ljuvligare till de jättelika ekarna än till de minsta av alla grässtrån;
Och endast den är stor, som formar vindens röst till en sång, förljuvad av hans egen kärlek.
Arbete är kärlek som gjorts synlig.
Och om ni inte kan arbeta i kärlek utan endast med olust, är det bättre, att ni lämnar ert arbete och sätter er vid templets port och tar allmosor av dem, som arbetar med glädje.
Ty om ni bakar bröd med likgiltighet, bakar ni ett bittert bröd, som endast till hälften mättar människans hunger.
Och om ni motvilligt krossar druvorna, ska denna er motvilja drypa gift i vinet.
Om ni än sjunger som änglar men inte älskar sången, berövar ni människornas öron förmågan att lyssna till dagens röster, liksom till nattens.
Index
8. Om glädje och sorg
Sedan sa en kvinna till honom:. "Tala till oss om Glädje och Sorg."
Och han svarade:
Er glädje är er sorg utan mask.
Samma källa, från vilken ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.
Och hur kan det vara annorlunda?
Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.
Är inte den bägare, som innehåller ert vin, just den bägare som brändes i krukmakarens ugn?
Är inte den luta, som lugnar er ande, samma stycke trä som urholkades med knivar?
Då ni är lyckliga, skåda djupt in i era hjärtan och ni ska finna att endast det, som berett er sorg, nu ger er glädje.
Då ni är sorgsna, blicka åter in i ert hjärta, och ni ska se att ni i verkligheten gråter över det, som en gång skänkte er glädje.
Några av er säger: "Glädjen är större än sorgen", och andra säger: "Nej, sorgen är större."
Men jag säger er, att de är oskiljaktiga.
Tillsammans kommer de, och när den ene sitter ensam med er vid bordet, kom då ihåg, att den andre sover
i er säng.
I sanning, ni är som en våg mellan er sorg och er glädje. Endast då vågskålarna är tomma, är ni stilla och i jämvikt. När Skattmästaren lyfter er för att väga sitt guld och sitt silver, måste er glädje eller er sorg, antingen stiga eller falla.
Index
10. Om hus
Sedan kom en murare fram och sa till honom: "Tala till oss om Hus."
Han svarade och sa:
Låt er fantasi bygga en hydda i vildmarken innan ni bygger ett hus inom stadens murar.
Ty såsom ni återvänder hem i skymningen, så gör också den långväga vandraren inom er, den alltid ensamme.
Ert hus är er större kropp.
Det växer i solen och sover i nattens stillhet;
Och det är inte utan drömmar. Drömmer inte ert hus? Lämnar det inte i sina drömmar staden för att söka lunden eller bergets topp?
Jag önskar jag kunde samla era hus i min hand
och likt en såningsman sprida dem över skog och äng. Jag önskar att dalarna vore era gator och de gröna stigarna era gränder, så att ni kunde uppsöka varandra bland vingårdarna och komma med jordens doft i era kläder. Men tidpunkten härför är ännu inte inne.
I sin fruktan slöt sig era förfäder alltför nära samman. Och denna fruktan ska vara ännu en tid.
Ännu en tid ska också stadens murar skilja era härdar från era fält.
Och säg mig, Orfaleses folk, vad har ni i dessa hus? Och vad är det ni vaktar bakom lyckta dörrar?
Ilar ni frid, den stilla trängtan, som avspeglar kraft? Ilar ni minnen, de skimrande bågar, som spänner över livets höjder?
Ilar ni den skönhet, som drar hjärtat, från ting gjorda av trä och sten, till det heliga berget?
Säg mig, har ni allt detta i era hus?
laler har ni endast vällevnad och dess begär,
detta smygande något, som kommer in i huset som gäst och sedan blir värd och till sist herre?
Ja, och den blir er domptör, som med snaror och gissel gör marionetter av era högre önskningar. Fastän dess händer är som silke, är dess hjärta av järn. Den vaggar er till ro endast för att stå vid er säng och hånle åt köttets värdighet.
Den driver gäck med era sunda sinnen och bäddar in dcm i dun som vore de bräckliga kärl.
Ty, sannerligen, begäret efter vällevnad dödar själens trängtan och går sedan hånleende med i begravningsföljet.
Men ni rymdens barn, ni rolösa i ron, ni ska varken snärjas eller tämjas.
Ert hus ska inte vara ett ankare, utan en mast, Ej heller en glittrande hinna, som täcker ett sår, utan ett ögonlock som skyddar ögat.
Ni ska inte fälla ihop era vingar, för att komma genom dörrar eller böja ert huvud för att inte slå emot taket, ej heller ska ni hejda er andning, av fruktan att väggarna ska brista och störta samman. Ni ska inte vistas i gravar, gjorda av de döda för de levande.
Och trots sin prakt och ståt ska ert hus inte bevara er hemlighet eller rymma er längtan.
Ty det som är oändligt hos er, bidar sin tid i skyarnas höga boning, vars dörr är morgondimman och vars fönster är nattens sånger och tystnader.
Index
10. Om kläder
En vävare sa: "Tala till oss om Kläder." och han svarade:
Era kläder döljer mycket av er skönhet men de döljer clock inte det osköna.
Och fastän ni i kläderna söker avskildhetens frihet, finner ni i dem ofta en sele och en boja.
Jag önskar ni kunde möta solen med mera av er hud och mindre av era kläder.
Ty livets andedräkt är i solens ljus och livets hand i vinden.
Några av er säger: "Det är nordanvinden, som vävt de kläder vi bär."
Och jag säger: Ja, det är nordanvinden,
Men blygseln var hans vävstol, och förslappningen av era n senor var tråden.
Och du hans verk var gjort, skrattade han i skogen. Glöm inte, att blygsel är en sköld mot det orenas öga. Och då det orena ej mer finns till, vad är då blygseln annat än en boja och ett orenande av sinnet?
Glöm inte att jorden gläds när den känner era bara fötter och vindarna längtar att få leka med ert hår.
Index
11. Om köpenskap
En köpman sa: "Tala till oss om Köpenskap."
Och han svarade och sa:
Jorden skänker sin frukt, och ni ska inte lida brist, om ni blott förstår att fylla era händer.
Genom att byta jordens gåvor ska ni finna överflöd och vara tillfreds.
Men om bytet inte sker i kärlek och rättfärdighet, leder det blott några till girighet och andra till hunger.
Då ni som arbetar på havet och fälten och i vingårdarna möter vävarna och krukmakarna på torget och dem, som samlar kryddor,
åkalla då jordens Ande att komma mitt ibland er och helga era vågar och er räkenskap, så att värde vägs mot värde.
Och låt inte dem taga del i er köpenskap som kommer tomhänta och vill sälja sina ord mot ert arbete.
Till dessa ska ni säga:
"Kom med oss till fälten, eller gå med våra bröder till havet och kasta era nät;
Ty jorden och havet är fulla av gåvor till er, liksom till oss:'
Och om sångare och dansare och flöjtspelare kommer, köp även av deras gåvor.
Ty också de är samlare av frukter och rökelse, och det som de bjuder er, är, fastän skapat av drömmar, kläder och föda för er själ.
Och innan ni lämnar torget, se till att ingen har gått sin väg med tomma händer.
Ty jordens Ande sover inte lugnt hos vinden förrän den minste av er är tillfredsställd.
Index
12. Om brott och straff
Då steg en av stadens domare fram och sa:
"Tala till oss om Brott och Straff."
Och han svarade och sa:
Det är då er ande driver omkring med vinden som ni, ensamma och utan väktare, gör orätt mot andra och därför även mot er själva.
Och för det onda, som ni har gjort, måste ni klappa och vänta obeaktade en tid vid de välsignades port. Likt oceanen är ert guda-jag:
Det förblir evigt obefläckat.
Och liksom etern lyfter det endast de bevingade. Ert guda-jag är såsom solen:
Det känner inte mullvadens vägar och söker inte heller ormens hålor.
Men ert guda-jag bor inte ensamt i er varelse. Mycket av er är ännu människa, och mycket inom er är ännu inte människa,
utan en oformlig dvärg, som vandrar sovande i dimman och söker sitt eget uppvaknande. Och om människan inom er ska jag nu tala.
Ty det är hon och inte ert guda-jag och inte heller dvärgen i dimman, som känner brottet och straffet. Ofta har jag hört er tala om någon, som gjort orätt, sot ii vore han inte en av er, utan en främling för er och en inkräktare i er värld.
Men jag säger er, att liksom den helige och den rättfärdige inte kan höja sig över det högsta, smu finns inom var och en av er,
kan den onde och den svage inte heller falla djupare au det lägsta som finns inom er.
Och liksom ett enskilt blad inte blir gult utan hela
trädets tysta vetskap, kan den felande inte handla orätt utan allas ert dolda samtycke.
I en ändlös skara tågar ni mot ert guda-jag. Ni är vägen och de vägfarande.
Och då en av er faller, faller han för dem som kommer efter honom, som en varning att inte snava på stenen
ja, han faller för dem, som går framför honom och ::om inte undanröjde stötestenen, fastän de var snabb re och säkrare på foten.
Och även om dessa mina ord tynger era hjärtan: Den mördade är inte utan ansvar för sitt eget mord, .m Ii den plundrade är inte utan skuld till att han blivit plundrad.
Den rättfärdige är inte oskyldig till den ondes gärningar,
Och den som har vita händer är likväl inte obesmutsad av missdådarens brott.
Ja, den skyldige är ofta den förorättades offer.
Och ännu oftare är det den dömde som bär bördan för den ostrafflige och oförvitlige.
Ni kan inte skilja den rättfärdige från den orättfärdige och den gode från den onde;
Ty de står sida vid sida inför solens ansikte, sammanvävda liksom den svarta tråden med den vita. Och då den svarta tråden brister, ska Vävaren se över hela tyget och även vävstolen.
Om någon av er vill föra den otrogna hustrun inför rätta, så bör han också väga hennes mans hjärta på våg och mäta hans själ med samma mått.
Och må den som vill prygla en brottsling, även se in i den förorättades själ.
Och om någon av er vill hämnas i rättfärdighetens namn och sätta yxan till det onda trädet, bör han först se till dess rötter;
och säkert finner han då rötterna till det goda och det onda, till det fruktbara och det ofruktbara, sammantvinnade i jordens tysta hjärta.
Och ni domare, som anser er rättvisa,
vilken dom uttalar ni över honom, som är en hedersman i köttet, men en tjuv i anden?
Vilket straff tilldömer ni honom, som dräper i köttet men själv dräps i anden?
Vilket straff utdömer ni åt den människa, som i sitt handlande är en bedragare och förtryckare men som själv är plågad och kränkt?
Och hur ska ni straffa dem, vilkas ånger redan är större än deras ogärningar?
Är inte ånger den rättvisa, som skipas genom den lag, vars tjänare ni är?
Och ändå kan ni inte lägga någon ånger på den oskyldige eller bortlyfta den från den skyldiges hjärta.
Objuden ska den komma om natten, för att människorna ska vakna och se på sig själva.
Och ni som borde förstå rättvisan, hur är detta möjligt för er, om ni inte betraktar alla gärningar i dagens fulla ljus?
Endast då ska ni förstå, att den upprätte och den fallne är en och samma människa, som står i halvdager mellan sitt dvärg-jags natt och sitt guda-jags dag, och att hörnstenen i templet inte är högre än den lägsta stenen i dess grund.
Index
13. Om lagarna
Då sa en rättslärd: "Men vad säger du då om våra Lagar, herre?"
Och han svarade:
Ni finner glädje i att stifta lagar.
Ändå finner ni större glädje i att bryta mot dem. Likt barn är ni, som leker vid havet och ihärdigt bygger slott av sand för att sedan skrattande förstöra dem. Men medan ni bygger era sandslott, för havet mer sand till stranden,
och när ni förstör dem, skrattar havet med er.
Men hur förhåller det sig med dem, för vilka livet inte är ett hav och för vilka människans lagar inte är slott av sand, utan för vilka livet är en klippa och lagen en mejsel, med vilken de vill forma klippan till sin egen avbild. Vad ska vi säga om krymplingen, som hatar de dansande?
Vad ska vi säga om oxen, som älskar sitt ok och anser skogens älgar och hjortar vara lösdrivare och landstrykare?
Vad ska vi säga om den gamla ormen, som inte kan ömsa sitt skinn och därför kallar alla andra nakna och skamlösa?
Och vad ska vi säga om honom, som kommer tidigt tilt bröllopsfesten och går därifrån övermätt och trött och säger, att alla fester är utsvävningar och alla gäster osedliga?
Vad ska jag säga om dem annat än att de också står i solljuset, men med ryggen mot solen?
De ser endast sina skuggor, och deras skuggor är deras lagar.
Och vad är solen för dem annat än det, som kastar skuggorna? Vad är väl att erkänna lagarna annat än att böja sig ned och spåra deras skuggor på jorden? Men ni som vandrar med ansiktet mot solen, vilka bilder, tecknade på jorden, förmår väl binda er?
Ni som färdas med vinden, vilken vindflöjel ska bestämma er väg?
Vilken lag ska fälla er, om ni kastar ert ok, men ej till priset av en annans frihet?
Vilka lagar ska ni frukta, om ni dansar utan att snava över någon bojor?
Och vem skulle ställa er inför rätta, om ni sliter av er kläderna, utan att lämna dem i någon annans väg?
Orfaleses folk, ni kan dämpa trummans ljud och lossa lyrans strängar, men vem kan befalla himmelens lärka att upphöra med sin sång.
Index
14. Om friheten
En talare sa: "Tala till oss om Friheten."
Och han svarade:
Vid stadens port och vid er egen härd har jag sett er knäböja och dyrka er egen frihet, så som slavar förödmjukar sig inför en tyrann och prisar honom, fastän han dräper dem.
Ja, i tempellunden och i stadsmurens skugga har jag .sett de friaste bland er bära sin frihet som ett ok och en handboja.
Och mitt hjärta blödde inom mig, ty ni kan endast bli fria, då själva längtan att söka friheten blir till en hindrande sele och då ni slutar att tala om
friheten som mål och fullbordan.
Ni blir fria, inte när era dagar är utan bekymmer och era nätter befriade från saknad och sorg, och även om allt detta fyller era liv, så höjer ni er likväl över dem, nakna och obundna.
Och hur ska ni höja er över era dagar och nätter, med mindre ni bryter era bojor, som ni, i gryningen av ert förstånd, har fäst kring er middagstimma?
Ty, i sanning, det ni kallar frihet, är den starkaste av dessa kedjor, fastän dess länkar glittrar i solskenet och bländar era ögon.
Vad annat än brottstycken av ert eget jag, är det som ni kastar bort för att bli fria?
Om det är en orättfärdig lag ni önskar avskaffa, så är den lagen skriven med er egen hand på er panna.
Ni kan inte utplåna den genom att bränna era lagböckcr eller två era domares pannor, om ni så hällde hela havet över dem.
Och om ni vill avsätta en despot, se då först till att hans tron, som är rest inom er, förstörs.
Ty hur kan en tyrann härska över de fria och stolta, om det inte finns tyranni i deras egen frihet och skam i deras egen stolthet?
Om det är ett ansvar, ni vill frigöra er från, så har det ansvaret valts av er själva, snarare än pålagts er.
Om det är fruktan ni vill skingra, så sitter roten till denna fruktan i ert eget hjärta och inte i den fruktades hand.
I sanning, alla ting rör sig inom er, ständigt till hälften sammanflätade, det ni längtar efter och det ni fruktar, det motbjudande och det omhuldade, det eftertraktade och det ni vill undfly.
Dessa ting rör sig inom er som ljus och skuggor i oskiljaktiga par.
Då skuggan avtar och inte mer finns till, blir ljuset, som lever kvar, skuggan till ett nytt ljus.
Så blir också din frihet, då den befrias från sina kedior, själva bojan till en större frihet.
Index
15.Om känsla och förnuft
Prästinnan talade åter och sa: "Tala till oss om Känsla och Förnuft."
Och han svarade:
Er själ är ofta ett slagfält, på vilket ert omdöme och ert förnuft för krig mot er känsla och era begär.
Jag önskar jag kunde stifta fred i er själ och förvandla oenigheten och rivaliteten inom er till enighet och melodi.
Men hur ska jag kunna det om inte ni själva blir fredsstiftare och älskar alla de olika sidorna i ert väsen.
Förnuftet och känslan är rodret och seglen hos er själ, när den färdas över haven.
Om seglen eller rodret bryts sönder kastas ni omkring och tvingas driva för vinden eller bli liggande stilla på öppna havet.
Ty om förnuftet ensamt härskar, är dess kraft begränsad, och lidelsen - om den ej tyglas - blir till en eld som brinner till sitt eget fördärv.
Låt därför er själ lyfta ert förnuft till passionens höjder och jubla. Och låt den styra er känsla med förnuftets hjälp så att er lidelse må återuppstå varje dag och som Fågel Fenix uppstiga ur sin egen aska.
jag önskar ni toge hänsyn till ert omdöme och era begär som vore de två kära gäster i ert hem. Säkerligen skulle ni inte hedra en av gästerna mer än någon annan, ty den som uppmärksammar den ena ii ter än den andra, förlorar bådas kärlek och
I förtroende.
Då ni sitter bland bergen i den svala skuggan av vita popplar och njuter av friden och den upphöjda stilllu•ten hos fjärran fält och ängar--- låt då ert hjärta säga i tysthet "Gud vilar i förnuftet."
Och då stormen kommer och den mäktiga vinden skakar skogen, och blixt och åska förkunnar himlens majestät - låt då ert hjärta säga i bävan: "Gud verkar i känslan".
Och eftersom ni är en fläkt i Guds sfär och ett blad i Guds skog, bör även ni vila i förnuftet och verka i känslan.
Index
16. Om smärtan
En kvinna sa: "Tala till oss om Smärtan."
Och han sa:
Er smärta bryter sönder det skal som omger ert förstånd.
Så som fruktens kärna måste brista, för att dess hjärta ska framträda i solen, måste även ni känna smärta. Men om ert hjärta kunde förbliva i förundran över ert livs dagliga under, skulle smärtan inte förefalla
er mindre sällsam än er glädje; och ni skulle erkänna ert hjärtas växlingar så, som ni alltid har tagit emot årets växlingar som går fram över era åkrar.
Ni skulle med upphöjt sinne genomlida er sorgs vintrar. Mycket av er smärta har ni själva valt.
Det är den bittra dryck, med vilken läkaren inom er helar ert sjuka jag.
Lita därför på läkaren och drick hans helande dryck i rofylld tystnad. Ty om hans hand än syns tung och hård, styrs den dock av den Osynliges ömma hand. Och fast den bägare han överbringar bränner era läppar, har den blivit formad av den lera, vilken Krukmakaren fuktat med sina egna heliga tårar.
Index
17. Om självkännedom
En man sa: "Tala till oss om Självkännedom."
Och han svarade och sa:
Era hjärtan känner i sina tysta djup dagarnas och nätternas hemligheter. Men öronen törstar efter ljuden av ert hjärtas kunskap.
Ni vill veta i ord det som ni alltid har vetat i era tankar.
Ni vill vidröra era drömmars nakna kropp. Och det är riktigt att ni bör få det.
Er själs dolda källåder måste av inre nödvändighet stiga uppåt och porlande söka sin väg mot havet; och skatten från era omätliga djup ska ligga avtäckt inför era ögon.
Men väg inte er okända skatt på våg och sök inte pejla djupet av er kunskap med sond och lod.
Ty ert jag är ett hav, omätligt och utan gräns.
Säg inte: "Jag har funnit Sanningen" utan hellre:
"jag har funnit en sanning."
Säg inte: "Jag har funnit själens väg''", säg hellre: "Jag har mött själen vandrande på min stig."
Ty själen vandrar på alla stigar. Själen vandrar inte på utstakad väg, ej heller växer den som ett strå. Den slår ut som en lotusblomma med oräkneliga kronblad.
Index
18.Om undervisning
Då sa en lärare: "Tala till oss om hur vi ska undervisa."
Och han sa:
Ingen kan uppenbara för er något annat än det som redan ligger slumrande i gryningen av er kunskap. Den lärare, som vandrar i Templets skugga bland sina lärjungar, ger inte av sin visdom utan snarare av sin tro och sin kärlek. Om han är i sann mening vis, bjuder han er inte att stiga in i sin visdoms boning, utan leder er till tröskeln av er egen själ.
Astronomen kan ge er av sitt vetande om rymden, men han kan inte ger er sin förståelse.
Sångaren kan återge den rytm varav rymden är full, men han kan inte ge er den lyhördhet som förmår kvarhålla rytmen eller rösten som återger den.
Och den som är begåvad i talens vetenskap kan berätta för er om måttens och vikternas värld, men han kan inte leda er dit. Ty en människas klarsyn kan ej låna sina vingar till en annan.
Och liksom var och en av er står ensam inför Gud så är han också ensam i sin kunskap om Gud och i sin förståelse av jorden.
Index
19. Om vänskapen
En yngling sa: "Tala till oss om Vänskapen."
Och han svarade och sa:
Din vän är svaret på dina behov.
Han är din åker, som du sår med kärlek och skördar med tacksägelse.
Han är din föda och din härd.
Ty du kommer till honom med din hunger och du söker honom för att få ro.
Då din vän säger sin mening, fruktar du inte ett "nej" hos dig själv, ej heller håller du tillbaka ett "ja".
Och då han tiger, slutar ditt hjärta ej upp att lyssna till hans hjärta; ty utan ord föds och delas alla tankar, alla önskningar, alla förhoppningar vänner emellan, md en glädje, som ej kräver bifall.
Då du skiljs från din vän, sörjer du inte; ty det, som du älskar mest hos honom, blir kanske klarare i hans frånvaro, liksom berget från slätten ter sig klarare för den som ska bestiga det.
Och låt det inte finnas något annat syfte med din vänskap än fördjupandet av din själ.
Ty kärlek, som söker något annat än att avtäcka sitt eget mysterium, är inte kärlek utan ett utkastat nät: gagnlös blir då fångsten.
Och låt din vän få det bästa du har.
Om han måste känna din själs lågvatten, låt honom då också känna dig, då floden kommer.
Ty vad är det för en vän, som du uppsöker blott för att fördriva några timmar?
Sök honom alltid de stunder, då du verkligen lever.
Ty han ska fylla dina behov men inte din tomhet. Låt det vara skratt och delad glädje i vänskapens ljuvhet. Ty i daggen av de små tingen finner hjärtat sin morgon och vederkvickes
Index
20. Om samtal
En lärd man sa: "Lär oss hur vi ska tala med varandra."
Och han svarade och sa:
Ni talar när ni inte längre har fred med era tankar. Och när ni inte längre kan vistas i ert hjärtas ensamhet lever ni på era läppar, och ljudet är blott förströelse och tidsfördriv.
I mycket av ert tal stympas tänkandet. Ty tanken är en fågel i rymden, som i en bur av ord kanske kan utbreda sina vingar men inte flyga.
Bland er finns de som söker sig till de pratsamma av fruktan för att vara ensamma.
Ensamhetens tystnad avslöjar det nakna jaget för deras ögon, och de vill fly undan.
Det finns också några som talar och utan kunskap och eftertanke uppenbarar sanningar, som de själva inte förstår. Vidare finns de, som bär sanningen inom sig, men inte yppar den i ord.
I dessa människors bröst bor anden i rytmisk tystnad. Då du möter din vän på vägen eller på torget, låt anden inom dig röra dina läppar och styra din tunga.
Låt den inre rösten i din stämma tala till hans öras öra; ty hans själ ska bevara ditt hjärtas sanning, så som vi minns smaken av vinet, länge sedan färgen är glömd och bägaren borta.
Index
21. Om tiden
En astronom sa: "Mästare, vad säger du om Tiden?"
Och han svarade:
Ni vill mäta tiden, den omätliga och gränslösa. Och ni vill låta timmar och årstider bestämma er livsföring och er själs inriktning.
Av tiden vill ni göra en flod, på vars strand ni önskar sitta och se den rinna bort.
Men det tidlösa inom er är medvetet om livets tidlöshet och vet, att för den innevarande dagen är gårdagen blott ett minne och morgondagen en dröm. Och att det som finns inom er av sång och begrundan :innu rör sig inom gränserna för det första ögonblick när stjärnor ströddes i rymden.
Vem av er känner inte att hans kraft att älska är gränslös?
Och ändå, vem känner inte att denna kärlek, om än gränslös, är innesluten i det innersta av hans varelse och inte rör sig från kärlekstanke till kärlekstanke, ej heller från kärlekens gärningar till kärlekens gärningar?
Är inte tiden, liksom kärleken, odelad och steglös?
Men om ni i era tankar måste mäta tiden i årstider, låt då varje årstid innefatta alla de övriga.
Och låt varje dag famna det förflutna med sitt minne och framtiden med sin längtan.
Index
22. Om gott och ont
En av stadens äldste sa: "Tala till oss om Gott och Ont."
Och han svarade:
Om det goda inom er kan jag tala, men inte om det onda. Ty vad är det onda annat än det goda, som plågas av sin egen hunger och törst?
I sanning, då det goda hungrar, söker det sin föda även i dunkla grottor, och när det törstar, dricker det till och med av skämt vatten.
Ni är goda, då ni är ett med er själva.
Men då ni inte är ett med er själva, är ni likväl inte onda.
Ty ett splittrat hus är inte ett rövarnäste; det är endast ett splittrat hus.
Och ett skepp utan roder kan driva vilse bland farliga skär och ändå inte gå under.
Ni är goda, då ni strävar efter att ge av er själva.
Ändå är ni inte onda, när ni söker er egen vinning.
Ty då ni strävar efter vinning, är ni endast en rot, som klänger sig fast vid jorden och söker näring vid dess bröst.
Frukten kan ju inte säga till roten: "Bli som jag, mogen och full och ständigt givande av mitt överflöd."
Ty för frukten är givandet en nödvändighet, liksom mottagandet är det för roten.
Ni är goda, då ni är fullt vakna i ert tal. Likväl är ni inte onda, endast sovande, medan er tunga stapplar fram utan mål.
Ty även stapplande tal kan stärka en svag tunga. Ni är goda, när ni vandrar, stadigt och med djärva steg mot ert mål, ändå är ni inte onda, då ni går dit haltande.
Ty inte ens de som haltar går ju bakåt.
Men ni som är starka och snabba, se till att ni inte haltar i den lyttes sällskap och kallar det omtanke. Ni är goda på oräkneliga sätt, och är ej onda när ni är utan godhet. Ni är endast långsamma och tröga. Inte ens hjorten kan lära sköldpaddan snabbhet.
I längtan efter ert större jag ligger er godhet, och denna längtan finns hos er alla.
Men hos några av er är denna längtan en störtflod, som med kraft brusar mot havet, och för med sig bergens hemligheter och skogens sånger.
Hos andra är den ett stilla vattendrag, som förlorar sig i vinklar och bukter och dröjer sig kvar, innan det når kusten.
Men den som längtar mycket ska ej säga till den, som längtar mindre: "Varför är du så långsam och tvekande?"
Ty den, som är i sanning god, frågar inte den nakne: "Var är dina kläder?" eller den hemlöse: "Vad har hänt med ditt hus?"
Index
23. Om bönen
Då sa en prästinna: "Tala till oss om Bönen."
Och han svarade och sa:
Ni ber i er förtvivlan och nöd.
Jag önskar ni kunde bedja också i er lyckas fullhet och i tider av överflöd.
Ty vad är bönen annat än ert jag som utvidgar sig i den levande etern.
Och om det är er till tröst att ösa ert mörker ut i rymden, så är det också till välsingelse för er att låta ert hjärtas gryningsljus strömma ditut.
Och om ni endast kan gråta, då er själ kallar till bön, så bör den sporra er, om än ni gråter, att ändå till slut träda in i bönen med ett leende.
Då ni ber; höjer ni er för att i rymden möta dem som ber i samma stund och som ni kanske aldrig skulle möta annat än i bönen.
Låt därför ert besök i det osynliga templet inte ha annat syfte än hänryckning och ljuv förening.
Ty om ni inträder i templet endast för bönhörda, får ni inget svar, och går ni dit in för att förödmjuka er, kommer ni inte att upplyftas.
Inte ens om ni inträder för att bedja om något gott för andra, ska ni bli bönhörda.
Det är nog att ni inträder i det osynliga templet. jag kan inte lära er att bedja med ord.
Gud lyssnar inte till era ord, utom då Han själv yttrar dem med era läppar.
Jag kan heller inte lära er havens och skogarnas och bergens bön.
Men ni, som är födda av bergen och skogarna och haven, kan finna deras bön i ert hjärta.
Och om ni blott lyssnar i nattens stillhet, får ni höra dem säga i tystnaden: "Vår Gud, som är vårt beving:nlc jag, det är Din vilja inom oss, som vill.
Det är Din önskan inom oss, som önskar.
Det är Din trängtan inom oss som vill göra våra nätter, vilka är Dina, till dagar; som också är Dina.
Vi kan inte bedja Dig om något, ty Du känner våra behouv, innan de föds inom oss.
Du år vårt behov; och genom att giva oss mer av Dig, ger Du oss allt."
Index
24. Om nöjet
En eremit, som besökte staden en gång om året, steg fram och sa: "Tala till oss om Nöjet."
Och han svarade:
Nöjet är en frihetssång. Men det är inte friheten.
Det är era önskningar i blom. Men det är inte deras frukt. Det är ett djup, som ropar mot höjden.
Men det är inte djupet och inte heller höjden. Det är en burfågel som tar till vingarna. Men det är inte innestängd rymd.
I sanning, nöjet är en frihetssång.
Jag önskar ni kunde sjunga den av hela ert hjärta; dock vill jag inte att ni förlorar era hjärtan i sången.
Somliga av era ungdomar söker nöjet, som vore det allt, och de döms och klandras.
Jag skulle inte döma eller klandra dem. Jag skulle låta dem söka.
Ty de ska finna nöjet, men inte ensamt; sju är hennes systrar, och den minsta av dem är ljuvare än nöjet.
Har ni inte hört talas om den man, som grävde i jorden efter rötter men fann en skatt?
En del av era äldsta minns nöjena med beklagande, likt fel begångna under rus.
Men att beklaga sig är att insvepa sitt sinne i moln - inte att tukta det.
De borde minnas sina nöjen med tacksamhet, liksom de minns sommarens skörd.
Men tröstar det dem att beklaga, så låt dem däri finna sin tröst.
Bland er finns de, som varken är unga nog att söka eller gamla nog att minnas.
Och i sin fruktan för att söka och att minnas, skyr de alla nöjen för att ej försumma anden eller försynda sig mot den.
Deras nöje ligger i själva försakelsen.
Och sålunda finner även de en skatt, fastän de gräver efter rötter med darrande händer.
Men säg mig, vem kan väl försynda sig mot anden?
Kan näktergalen förgripa sig mot nattens stillhet eller eldflugan mot stjärnorna?
Och kan er låga eller er rök bli till en börda för vinden?
Tror ni, att anden är ett stilla vatten, som ni kan grumla med en stav?
Ofta när ni nekar er nöjen, lagrar ni endast begäret i er varelses gömslen.
Vem vet om inte det, som idag synes försummat, endast avvaktar sin morgondag?
Även er kropp känner sitt arv och sina rättmätiga behov och låter sig inte bedragas.
Och kroppen är själens harpa.
Det är er sak att ur den frambringa ljuv musik eller förvirrande ljud.
Och nu frågar ni er i ert hjärta: "Hur ska vi skilja det, som är gott i nöjet, från det som inte är gott?"
Gå till era åkrar och era trädgårdar, så får ni lära er att det är ett nöje för biet att samla honung ur blomman men också ett nöje för blomman att ge sin honung åt biet.
Ty för biet är blomman en livets källa,
Och för blomman är biet en kärlekens budbärare,
Och för båda, biet och blomman, är nöjet att ge och ta emot ett behov och en hänryckning.
Orfaleses folk, var i era nöjen såsom bin och blommor.
Index
25. Om skönheten
En diktare sa: "Tala till oss om Skönheten."
Och han svarade:
Var ska ni söka skönheten, och hur kan ni finna henne, om hon inte själv är er väg och er vägvisare? Och hur kan ni tala om henne, om hon ej själv väver ert tal?
Den förtryckte och den förorättade säger: "Skönheten är god och mild."
"Lik en ung moder, halvt skygg inför sin egen härlighet vandrar hon bland oss."
Den lidelsefulle säger: "Nej, skönheten är full av makt och fasa. Likt stormen skakar den jorden under oss och himmelen över oss."
Den som är plågad och trött säger: "Skönheten finns i milda viskningar. Hon talar i vår själ. Hennes röst ger vika för vår tystnad likt ett svagt ljus, som flämtar av fruktan för skuggan."
Men de rastlösa säger: "Vi har hört henne ropa bland bergen.
Och med hennes rop kom dånet av hovar och vingslag och lejons rytande."
Om natten säger stadens väktare: "Skönheten uppstiger med gryningen från öster."
Och vid middagstiden säger de arbetande och de vägfarande: "Vi har sett henne lutad över jorden från solnedgångens fönster."
Om vintern säger den som är instängd av snön: "Med våren kommer hon dansande längs bergens sidor." Och i sommarens hetta säger skördemännen: "Vi har sett henne dansa med höstens löv och sett yrande snö i hennes hår."
Allt detta har ni sagt om skönheten.
Men då talade ni inte om skönheten, utan om otillfredsställda behov. Skönheten är inte ett behov utan en hänryckning.
Den är inte en mun som törstar, eller en tom hand som sträcks ut, utan ett hjärta i lågor och en själ i hänryckning.
Den är inte den bild ni önskade se eller den sångfågel ni ville höra, utan den bild ni ser med slutna
ögon, och den sång ni hör med öronen stängda.
Skönheten är inte saven i den fårade barken eller en vinge fäst vid en klo, utan en trädgård i ständig blomning och en skara änglar i ständig flykt.
Orfaleses folk, skönheten är livet, då det avtäcker sitt heliga anlete.
Men ni är livet, och ni är slöjan.
Skönheten är evigheten, betraktande sig i en spegel. Men ni är evigheten, och ni är spegeln.
Index
26. Om religionen
En gammal präst sa: "Tala till oss om Religionen."
Och han sa:
Har jag idag talat om något annat?
Är inte Religion alla gärningar och all eftertanke, och det som är varken handling eller tanke utan ett under och en förundran, som ständigt väcks i själen, även då händerna hugger stenen eller sköter väven?
Vem kan skilja sin tro från sina handlingar eller sin övertygelse från sitt värv?
Vem kan breda ut tiden framför sig och säga: "Detta är för Gud och detta är för mig; det här är för min själ och det där är för min kropp?"
Alla era stunder är vingar, som svävar genom rymden från jag till jag. .
Den som bär sin moral som sina bästa kläder vore bättre naken.
Ty vind och sol sargar ej hans hud.
Och den som låter moralen bestämma sitt uppförande, sätter sin sångfågel i bur.
Den friaste sången stiger inte upp bakom bommar och galler.
Och den för vilken gudsdyrkan är ett fönster att öppna, men också att stänga, har ännu inte besökt sin själs hus, vars fönster sträcker sig från gryning till gryning.
Det dagliga livet är ert tempel och er religion. När ni än inträder där, tag med er allt vad ni har. Ta med er plogen och städet, hammaren och lutan, de ting ni skapat av behov eller nöje.
Ty i era drömmar kan ni inte stiga högre än i era bästa verk, eller sjunka djupare än i era största misslyckanden.
Ta också alla människor med er,
Ty i er tillbedjan kan ni inte flyga högre än deras förhoppningar eller ödmjuka er djupare än deras förtvivlan.
Vill ni lära känna Gud, så går vägen ej genom att uttyda gåtor.
Se er hellre omkring, och ni får se Honom leka med era barn.
Blicka ut i rymden och ni får se Honom vandra
bland molnen, i blixten sträcka ut sina armar och med regnet nedstiga till jorden.
Ni får se honom le i blommorna för att sedan höja sig och vaja i trädens grenar.
Index
27. Om döden
Sedan talade Almitra och sa: "Vi vill nu fråga dig om Döden."
Och han sa:
Ni vill veta dödens hemlighet.
Men hur ska ni finna den, om ni ej söker den i livets hjärta?
Ugglan, vars nattögon är blinda om dagen, kan inte avslöja ljusets mysterium.
Vill ni, i sanning, se dödens ande, så öppna era hjärtan för livets sinnliga närvaro.
Ty liv och död är ett, liksom floden och havet är ett. I djupet av era förhoppningar och önskningar ligger er tysta kunskap om det som är hinsides; och likt frön, som drömmer under snön, drömmer era hjärtan om kommande vår.
Tro era drömmar, ty i dem är evighetens port fördold. Er fruktan för döden är likt herdens darrande då han står inför konungen, vars hand ska läggas på honom i ära.
Är inte herden bakom sin fruktan fylld av glädje över att han ska bära sin konungs tecken?
Men är han inte än mer medveten om att han darrar? Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen?
Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder?
Endast då ni dricker ur tystnadens flod, ska ni verkligen sjunga.
Och då ni nått bergets topp, ska ni börja bestigningen.
Och då jorden kräver era lemmar ska ni, i sanning, dansa.
Index
28. Avskedet
Och nu var det afton.
Almitra, sierskan, sa: "Välsignad vare denna dag och denna plats och din ande, som talat."
Och han svarade:
Var det jag som talade?
Var inte också jag en lyssnare?
Sedan gick han nedför templets trappor, och allt folket följde honom. Och han kom fram till sitt skepp och ställde sig på däcket.
Då han åter stod inför folket, höjde han sin röst och sade: Orfaleses folk, vinden bjuder mig att lämna er. Mindre ivrig än vinden är jag, ändå måste jag fara.
Vi vandrare, som ständigt söker den ensliga vägen, börjar aldrig en dag där vi slutat den föregående. Ingen soluppgång finner oss där solnedgången lämnade oss.
Medan jorden sover, färdas vi.
Vi är frön av en klängande växt, och det är först i vår mognad och i vårt hjärtas fullhet, som vi överlämnas åt vinden och sprids.
Korta var mina dagar bland er, än kortare de ord jag talat. Men skulle min röst dö bort i era öron, och min
kärlek försvinna ur ert minne, kommer jag tillbaka. Med ett rikare hjärta, och med läppar, som bättre upplåtit sig för Anden, ska jag då tala.
Ja, jag ska återvända med tidvattnet.
Även om döden döljer mig och en större tystnad omsluter mig, vill jag åter söka er förståelse. Och jag ska ej söka förgäves.
Om något, jag sagt är sanning, ska denna sanning uppenbara sig med klarare röst och i ord, som är mer besläktade med era tankar.
Orfaleses folk, jag går bort med vinden men ej ned i tomheten.
Om denna dag inte är uppfyllelsen av era behov och min kärlek, så låt den dock vara ett löfte till en
ny dag.
Människans behov växlar, men inte hennes kärlek, och ej heller hennes önskan, att hennes kärlek ska svara mot hennes behov.
Vet därför, att jag ska återvända från den stora tystnaden.
Diset, som skingras i gryningen och som endast lämnar dagg efter sig på fälten, ska stiga uppåt och samlas till ett moln och sedan falla ned i regn.
Icke olik diset har jag varit.
I nattens stillhet har jag vandrat på era gator, och min ande har inträtt i era hus, och era hjärtans slag
var i mitt hjärta och er andedräkt rörde vid mitt ansikte, och jag kände er alla.
Ja, jag kände er lycka och er smärta, och i sömnen var era drömmar mina drömmar.
Ofta var jag bland er såsom en sjö bland bergen. Jag speglade höjderna hos er och de rundade sluttningarna och även de förbipasserande flockar, som var era tankar och önskningar.
Till min tystnad kom era barns skratt i bäckar och era ungdomars längtan i floder.
Och då de nådde mitt djup, slutade inte bäckarna och floderna att sjunga.
Men det, som var ljuvare än skratt och större än längtan, kom till mig.
Det var det gränslösa inom er.
Den Väldige, i vilken ni blott utgör celler och senor. Han, i vars sång all er sång endast är som ljudlösa pulsslag.
Det är i den Väldige som ni är väldiga.
Och det var när jag skådade Honom, som jag skådade er och älskade er.
Ty vilka höjder kan kärleken nå, som ej ligger inom den Väldiges rymd?
Vilka syner, vilka förväntningar och vilken dådkraft kan sväva högre än så?
Likt ett jätteträd, översållat med blommor, är den Väldige inom er. Om än Hans makt binder er vid jorden, upplyfter Hans doft er i rymden, och då Han för all tid består, är även ni odödliga.
Ni har hört, att ni som kedjan är lika svaga som er svagaste länk.
Detta är endast halva sanningen. Ni är också lika starka som er starkaste länk.
Att mäta er efter er minsta gärning är att döma oceanens styrka efter bräckligheten hos dess skum. Att döma er efter era misslyckanden är att klandra årstiderna för deras obeständighet.
Ja, ni är som ett hav.
Och fastän hårt grundsatta fartyg inväntar tidvattnet vid era stränder, kan ni, liksom havet, inte påskynda tidvattnets gång.
Ja, även likt årstiderna är ni,
Och fastän ni under vintern förnekar er vår, ler våren, som vilar inom er, ändå sömndrucket utan att ta anstöt.
Tro inte, att jag säger er detta för att ni ska säga till varandra: "Han prisade oss. Han såg endast det goda inom oss."
Jag talar endast till er i ord om det som ni själva vet i era tankar,
Och vad är väl kunskap uttryckt i ord annat än skuggan av ordlös kunskap?
Era tankar och mina ord är vågor från ett förseglat minne, som upptecknar era svunna dagar.
Och de forna dagar, då jorden icke kände oss och ej heller sig själv, och nätter; då jorden ännu var kaos.
Visa män har kommit till er för att skänka er av sin visdom.
Jag kom för att lära av er visdom; och se, jag har funnit det som är större än visdom. Det är den brinnande anden inom er, som ständigt samlar mer av sig själv, medan ni, ovetande om dess väst, klagar över att era dagar förtvinar.
Det liv, som endast söker förkroppsligat liv, fruktar graven.
Här finns inga gravar.
Dessa berg och slätter är er vagga och er grogrund. Närhelst ni går utmed de fält där ni jordat era fäder, betrakta dem noga och ni ska se er själva och era barn dansa hand i hand.
Sannerligen, ni roar er ofta utan att veta det. Andra har kommit till er, åt vilka ni mot gyllene löften har givit endast rikedom, makt och ära.
Mindre än ett löfte har jag givit, och dock har ni slösat er givmildhet på mig.
Ni har givit mig en djupare törst efter livet. Säkerligen kan ingen större gåva givas en människa :in den som förvandlar all hennes strävan till törstande läppar och allt liv till en källa.
Och i detta ligger min ära och min lön
Att närhelst jag kommer till källan för att dricka, finner jag det levande vattnet självt törstigt; Och det dricker mig, medan jag dricker det. Somliga av er har ansett mig vara för stolt och för skygg att ta emot gåvor.
För stolt är jag också att ta emot lön, men inte gåvor. Fastän jag ätit bär bland bergen, då ni önskade att jag .skulle sitta vid ert bord, och sovit i templets pelargång, då ni med glädje skulle ha givit mig husrum,
Var det inte er kärleksfulla omsorg om mina dagar och nätter, som gjorde maten ljuv för min mun och omgav min sömn med syner?
För detta välsignar jag er mest; ni ger mycket och vet inte alls att ni ger.
Ty, i sanning, den godhet som betraktar sig själv i spegeln, blir till sten.
Och en god gärning, som kallar sig själv vid vackra nanm, blir fader till en förbannelse.
Somliga av er har kallat mig förmäten och rusig av min egen ensamhet, och ni har sagt: "Han håller rådslag med skogens träd, men inte med människor. Han sitter ensam på bergens toppar och ser ned på vår stad.
Sant är, att jag bestigit bergen och vandrat omkring på avlägsna platser.
Hur hade jag kunnat se er om inte från höjden eller på stort avstånd?
Hur kan någon vara verkligt nära utan att samtidigt vara på avstånd?
Och andra bland er ropade till mig, fastän inte i ord, och de sade:
"Främling, främling, du som älskar ouppnåeliga höjder varför vistas du bland de bergstoppar, där örnar bygger sina bon?
Varför söker du det vi ej kan nå? Vilka stormar vill du fånga i ditt nät? Vilka molnfåglar jagar du i skyn? Kom och bli en av oss.
Stig ned och stilla din hunger med vårt bröd och släck din törst med vårt vin."
I sina själars ensamhet sade de detta; men om deras ensamhet vore djupare, hade de vetat att jag endast sökte hemligheten med er glädje och er smärta.
Och att jag endast sökte ert större jag, som vandrar bland skyarna.
Men jägaren var också villebrådet; ty många pilar lämnade min båge blott för att uppsöka mitt eget bröst.
Den som flyger, måste också krypa.
Då jag bredde ut mina vingar i solen, föll deras skugga på jorden som en sköldpadda.
Och jag, som var full av tro, var också en tvivlare. Ty ofta har jag satt fingret i mitt eget sår, för att därigenom få en större tro på er och en större kunskap om er.
Och det är med denna tro och kunskap som jag säger: Ni är inte instängda i era kroppar eller begränsade till hus och fält.
Det som är ert sanna väsen ovan bergen och strövar omkring med vinden.
Det är inte något som kryper fram i solen för att finna värme eller gräver hålor i mörkret för att få trygghet, utan något fritt, en ande, som omsveper jorden och färdas i etern.
Om dessa mina ord låter svävande, så sök inte göra dem klara. Vag och formlös är alla tings begynnelse, men inte deras slut.
Och som en begynnelse vill jag att ni ska minnas mig.
Livet och allt som lever uppstår i töcknet, och inte i kristallen, men vem vet, om inte kristallen är ett töcken i upplösning?
Detta vill jag att ni ska minnas av mina ord:
Det som ter sig allra mest kraftlöst och förvirrat hos er, är det starkaste och mest beslutsamma.
Är det inte er andedräkt, som byggt upp och givit fasthet åt benen i er kropp?
Och är det inte en dröm, som ingen av er minns att han drömt, som byggt er stad och format allt, som finns i den?
Kunde ni bara se er andes ebb och flod, skulle ni därefter infe se något annat, och kunde ni bara höra den drömmens viskning, skulle ni inte höra något annat.
Men ni ser inte och ni hör inte, och det är gott. Slöjan, som skyler era ögon, ska lyftas av samma händer som vävde den,
Och leran, som fyller era öron, ska genomträngas av de fingrar, som knådade den.
Och ni ska se. Och ni ska höra. Ändå ska ni inte sörja över att ha erfarit blindhet eller beklaga att ni varit döva.
Ty den dagen ska ni förstå det dolda syftet med allt, och ni ska välsigna mörkret, liksom ni välsignar ljuset.
Då han sagt allt detta, såg han sig omkring och blev varse hur lotsen på skeppet än skådade på de fulla seglen, än ut i fjärran.
Och han sade:
Tålig, övermåttan tålig, är kaptenen på mitt skepp. Vinden blåser, och rastlösa är seglen;
Till och med rodret väntar på order;
Men lugnt inväntar kaptenen min tystnad.
Och dessa mina sjömän, som hört kören sjunga från ett större hav, har även de lyssnat med tålamod. Nu behöver de inte längre vänta.
Jag är beredd.
Floden har nått havet, och än en gång sluter Modern sin son till sitt bröst.
Farväl Orfaleses folk. Denna dag är till ända. Den omsluter oss, liksom näckrosen omsluter sin egen morgondag.
Vad som givits oss här, ska vi bevara, och om detta inte är nog, måste vi åter mötas och tillsammans sträcka våra händer mot Givaren.
Glöm inte att jag ska återvända till er.
Ännu en liten tid, och min längtan ska samla stoft och skum till en ny kropp.
En liten tid, ett ögonblicks vila i vinden, och en ny kvinna ska föda mig.
Farväl till er och till den ungdom, jag tillbragt hos er. Det var igår vi möttes i en dröm.
Ni har sjungit för mig i min ensamhet, och av er längtan har jag byggt ett torn i skyn.
Men nu har sömnen flytt och vår dröm är förbi, och det är inte längre gryning.
Middagstiden är här. Vår slummer finns ej mer i dagens fulla ljus, och vi måste skiljas.
Skulle vi mötas ännu en gång i minnets halvdager, ska vi åter samtala, och ni ska sjunga för mig en djupare sång.
Och skulle våra händer mötas på nytt i en dröm, ska vi bygga ännu ett torn i skyn.
Då han sade detta, gav han tecken åt sjömännen, som genast lättade ankar och lossade skeppets förtöjning, och de gled österut.
Ett rop kom från folket liksom från ett enda hjärta, och det steg i skymningen och bars ut över havet likt ljudet av basuner.
Endast Almitra var tyst. Hon spanade efter skeppet, tills det försvunnit i diset.
Och då allt folket skringrats, stod hon där ensam på strandvallen och mindes hans ord i sitt hjärta:
"En liten tid, ett ögonblicks vila i vinden, och en ny kvinna ska föda mig."