Därför gick Ryssland in i Ukraina – här är hela krigsförklaringen
KRIGET I UKRAINA
Den ryske presidenten förklarar hur den amerikanska regeringens illegala militära invasioner av Irak, Libyen och Syrien genom åren kulminerat i instabilitet i Europa, och är direkt relaterade till nuvarande sammanbrott av internationell rätt och diplomati.
”Det är välkänt att vi i 30 år ihärdigt och tålmodigt försökt nå en överenskommelse med de ledande Natoländerna.”
”I åtta år, åtta oändligt långa år, har vi gjort allt för att lösa situationen (i Ukraina) med fredliga, politiska medel. Allt har varit förgäves.”
”De försökte förstöra våra traditionella värderingar och tvinga på oss sina falska värderingar som skulle urholka vårt folk inifrån.”
”All ytterligare expansion av den nordatlantiska alliansens infrastruktur eller fortsatta ansträngningar att få ett militärt fotfäste på det ukrainska territoriet är oacceptabelt för oss.”
Kära medborgare i Ryssland. Kära vänner.
I dag anser jag det nödvändigt att återigen tala om de tragiska händelserna som äger rum i Donbass, och nyckelfrågorna för att garantera säkerheten i Ryssland.
Låt mig börja med vad jag sa i mitt anförande den 21 februari i år. Jag talade om det som orsakar oss alldeles särskilda bekymmer och oro, om de grundläggande hoten som år efter år, steg för steg, oförskämt och ohederligt skapas av oansvariga politiker i väst i förhållande till vårt land. Jag åsyftar Natoblockets utvidgning österut, vilket flyttar dess militära infrastruktur allt närmare de ryska gränserna.
Det är välkänt att vi i 30 år ihärdigt och tålmodigt försökt nå en överenskommelse med de ledande Natoländerna om principerna om jämlik och odelbar säkerhet i Europa. Som respons på våra förslag har vi utan undantag mött antingen cynisk desinformation och lögner, eller försök till påtryckningar och utpressning, medan den Nordatlantiska alliansen har fortsatt att expandera trots våra protester och vår oro. Dess militära apparat rör på sig och, som jag sa, den närmar sig våra gränser.
Varför händer allt detta? Varifrån kommer detta oförskämda sätt att tala ner till oss från en position av självtillräcklighet, ofelbarhet och låt-gå-mentalitet? Varifrån kommer den föraktfulla och arroganta inställningen till våra intressen och fullständigt legitima krav?
Svaret är enkelt, allt är tydligt och uppenbart. Sovjetunionen försvagades i slutet av 1980-talet och kollapsade sedan helt. Denna erfarenhet borde tjäna som en god lärdom för oss, för den har visat oss att maktens och viljans förlamning är det första steget mot att falla i total förnedring och glömska. Vi förlorade självförtroendet för endast ett ögonblick, men det var tillräckligt för att störa maktbalansen i världen.
Detta har lett till att de tidigare fördragen och överenskommelserna inte längre är i kraft. Övertalning och förfrågningar hjälper inte. Allt som inte passar hegemonin, makthavarna, förklaras som arkaiskt, förlegat och onödigt. Och vice versa: allt som verkar vara fördelaktigt för dem framställs som den ultimata sanningen, drivs igenom till varje pris och med alla medel. Avvikare tvingas in i ledet.
Det jag talar om nu gäller inte bara Ryssland, och Ryssland är inte det enda landet som oroas av detta. Detta gäller hela systemet för internationella relationer, och ibland till och med USA:s allierade själva. Efter Sovjetunionens kollaps påbörjades en omdelning av världen, och de normer för internationell rätt som hade utvecklats vid den tiden – och de viktigaste, grundläggande normerna som antogs i slutet av andra världskriget och konsoliderade till stor del dess resultat – började störa dem som utropade sig själva som vinnare i det kalla kriget.
Naturligtvis var det nödvändigt att i praktiken, i internationella relationer och i lagarna för deras reglering, ta hänsyn till förändringar i situationen i världen och i själva maktbalansen. Detta borde dock ha gjorts professionellt, smidigt, tålmodigt, med hänsyn till och respekt för alla länders intressen och förståelse för det egna ansvaret. Men nej – istället såg vi ett tillstånd av eufori skapat utifrån känslan av absolut överlägsenhet, en slags modern form av absolutism, i kombination med den låga kulturella standard och arrogansen hos dem som formulerade och drev igenom beslut som passade bara dem själva. Situationen tog en annan vändning.
Du behöver inte leta länge efter exempel. Först, utan godkännande från FN:s säkerhetsråd, genomförde de en blodig militär operation mot Belgrad, med hjälp av flygplan och missiler – mitt i Europas centrum. Bombningen av fredliga städer och livsviktig infrastruktur pågick i flera veckor. Vi måste påminna oss om dessa fakta, eftersom en del västerländska kollegor föredrar att glömma dem. När vi nämner händelsen undviker de att tala om internationell rätt och betonar istället omständigheterna, vilka de tolkar på det sätt de anser lämpligt.
Sedan kom turen till Irak, Libyen och Syrien. Den olagliga användningen av militärt våld mot Libyen och förvrängningen av alla beslut från FN:s säkerhetsråd i den libyska frågan ledde till fullständig förstörelse av landet, till uppkomsten av en enorm härd av internationell terrorism, till det faktum att landet störtades in i en humanitär katastrof som inte har upphört på många år, in i ett inbördeskrig som fortsatte i åratal. Tragedin som drabbade hundratusentals, ja till och med miljoner människor, inte bara i Libyen utan i hela regionen, gav upphov till en massflykt från Nordafrika och Mellanöstern till Europa.
Ett liknande öde bereddes för Syrien. Stridsoperationerna som genomfördes av den västra koalitionen på detta lands territorium, utan den syriska regeringens samtycke och FN:s säkerhetsråds godkännande, kan endast definieras som aggression och intervention.
En speciell plats i den här serien av händelser upptas naturligtvis av invasionen av Irak, också utan några rättsliga skäl. Som förevändning valde de påstått tillförlitlig information, tillgänglig i USA, om förekomsten av massförstörelsevapen i Irak. Som bevis på detta visade USA:s utrikesminister upp, offentligt, inför hela världens ögon, ett provrör med ett vitt pulver och försäkrade alla att detta var det kemiska vapnet som utvecklats i Irak. Så visade det sig att allt detta var en bluff: det fanns inga kemiska vapen i Irak. Otroligt och chockerande, men sant. Vi bevittnade lögner på högsta statliga nivå och uttalade från FN:s talarstol. Som resultat fick vi se enorma förluster i människoliv, skador, förstörelse och en kolossal våg av terrorism.
Generellt sett får man intrycket att praktiskt taget överallt, i många regioner i världen där USA infört sin egen lag och ordning, är resultatet blodiga, oläkta sår och en förbannelse av internationell terrorism och extremism.
Jag har bara nämnt de mest uppenbara men långt ifrån enda exemplen på åsidosättande av internationell rätt.
Till listan kan tilläggas löften om att inte utöka Nato en tum österut. Jag upprepar: de har fört oss bakom ljuset, eller helt enkelt lurat oss. Visst, man hör ofta att politik är en smutsig affär. Det må så vara, men det borde inte vara så smutsigt som det är nu, inte i denna utsträckning. Denna typ av bedragarbeteende strider inte bara mot principerna för internationella relationer utan också och framför allt mot de allmänt accepterade normerna för moral och etik. Var finns rättvisa och sanning här? Bara en massa lögner och hyckleri.
För övrigt skriver och pratar amerikanska politiker, statsvetare och journalister själva om att ett verkligt ”lögnimperium” har skapats inom USA de senaste åren. Det är svårt att inte hålla med om det – det är sant. Men låt oss inte vara blygsamma: USA är fortfarande ett stort land, en systembildande makt. Alla hennes satellitstater inte bara samtycker undergivet och plikttroget, och upprepar allt med minsta förevändning, utan imiterar också beteendet, och accepterar entusiastiskt de regler som erbjuds dem. Därför kan man med goda skäl säga att hela det så kallade västblocket, som bildats av USA i dess egen avbild och likhet, i sin helhet är samma ”lögnimperium”.
När det gäller vårt land efter Sovjetunionens upplösning, i samband med hela det nya, moderna Rysslands oöverträffade öppenhet och dess beredvillighet att arbeta ärligt med USA och andra västerländska partners, samt dess praktiskt taget ensidiga nedrustning, försökte de utsätta oss för den slutgiltiga påtryckningen, göra slut på oss och förgöra oss totalt. Så var det på 1990-talet och i början av 2000-talet, när det så kallade kollektiva väst aktivt stödde separatism och legosoldatgäng i södra Ryssland. Vilka offer, vilka förluster vi var tvungna att drabbas av, och vilka prövningar vi var tvungna att gå igenom vid den tiden, innan vi bröt ryggen på den internationella terrorismen i Kaukasus. Vi minns detta och kommer aldrig att glömma.
Rättare sagt, försöken att använda oss i sina egna intressen upphörde aldrig förrän helt nyligen: de försökte förstöra våra traditionella värderingar och tvinga på oss sina falska värderingar som skulle urholka vårt folk inifrån. De attityder som de aggressivt har påtvingat oss skulle leda raka vägen till tillbakagång och förfall, eftersom de strider mot den mänskliga naturen. Detta kommer inte att ske, ingen har någonsin lyckats med detta. Ingen kommer heller att lyckas med det nu.
Trots allt detta gjorde vi i december 2021 ännu en gång ett försök att komma överens med USA och dess allierade om principerna för att garantera säkerheten i Europa och om Natos icke-expansion. Våra ansträngningar var förgäves. USA har inte förändrat sin ståndpunkt. De anser det inte nödvändigt att förhandla med Ryssland om denna nyckelfråga för oss. De strävar efter sina egna mål, medan de försummar våra intressen.
I den här situationen har vi naturligtvis en fråga: vad ska vi göra och vad kan man förvänta sig härnäst? Om historien är till någon vägledning, vet vi hur Sovjetunionen under 1940-talet och i början av år 1941 på alla möjliga sätt försökte förhindra eller åtminstone fördröja krigsutbrottet. För detta ändamål, bland annat, försökte Sovjet bokstavligen in i det sista att inte provocera en potentiell angripare, genom att avstå från eller skjuta upp de mest nödvändiga och uppenbara åtgärderna det måste vidta för att försvara sig mot en nära förestående attack. När Sovjet slutligen agerade var det för sent.
Som ett resultat var landet inte fullt redo att bemöta invasionen av Nazityskland, som attackerade vårt fosterland den 22 juni 1941 utan att förklara krig. Fienden stoppades och krossades sedan, men till en kolossal kostnad. Ett försök att blidka angriparen på tröskeln till det stora fosterländska kriget visade sig vara ett misstag som stod vårt folk dyrt. Under de allra första månaderna av fientligheterna förlorade vi enorma, strategiskt viktiga territorier och miljontals människor. Vi kommer inte att göra om detta misstag. Det har vi ingen rätt att göra.
De som siktar på världsherravälde har offentligt förklarat Ryssland som sin fiende. De gjorde så ostraffat. Missta er inte, de hade ingen anledning att agera på detta sätt. Det är ett faktum att de har stor ekonomisk, vetenskaplig, teknisk och militär kapacitet. Vi är medvetna om detta och bedömer objektivt de ekonomiska hot som ständigt riktas mot oss, liksom vår förmåga att motstå denna oförskämda och permanenta utpressning. Jag upprepar, vi utvärderar dem utan illusioner, vi är extremt realistiska i vår bedömning.
När det gäller militära angelägenheter är det moderna Ryssland, även efter Sovjetunionens kollaps och förlusten av en betydande del av dess potential, fortfarande en av de mäktigaste kärnvapenmakterna i världen, och har dessutom vissa fördelar genom ett antal av de senaste typerna av vapen. I detta avseende bör ingen hysa några tvivel om att en direkt attack mot vårt land kommer att leda till nederlag och fruktansvärda konsekvenser för alla potentiella angripare.
Samtidigt förändras teknik, inklusive försvarsteknik, snabbt. Idag har vi en ledare och imorgon en annan, men den militära närvaron i territorierna som gränsar till Ryssland, om vi tillåter den att fortsätta, kommer att finnas kvar i decennier framöver, kanske för alltid, och kommer att skapa ett ständigt växande, absolut oacceptabelt hot mot Ryssland.
Även nu, när Nato expanderar österut, blir situationen för vårt land värre och farligare för varje år. Dessutom har Natos ledning under de senaste dagarna öppet talat om behovet av att påskynda framfarten av alliansens infrastruktur till Rysslands gränser. De skärper med andra ord sin position. Vi kan inte längre bara fortsätta att observera vad som sker från sidan. Det skulle vara helt oansvarigt från vår sida.
Ytterligare utbyggnad av den nordatlantiska alliansens infrastruktur och de pågående ansträngningarna att få militärt fotfäste på det ukrainska territoriet, är oacceptabelt för oss. Poängen är naturligtvis inte själva Nato-organisationen – den är bara ett instrument för USA:s utrikespolitik. Problemet är att i de territorier som gränsar till oss, vilka jag måste påpeka är våra historiska territorier, skapas ett ”anti-Ryssland” som är fientligt mot oss. Det är under fullständig extern kontroll, och gör allt för att dra till sig Nato-ländernas väpnade styrkor och erhålla de modernaste vapnen.
För USA och dess allierade är det en politik för att hålla tillbaka Ryssland, med uppenbar geopolitisk utdelning. För vårt land däremot, är detta ytterst en fråga om liv och död, en fråga om vår historiska framtid som folk. Detta är inte en överdrift – det är ett faktum. Det är ett verkligt hot inte bara mot våra intressen, utan mot själva existensen av vår stat, mot dess suveränitet. Detta är den röda linjen som vi har pratat om många gånger. De har gått över den.
Detta för mig vidare till situationen i Donbass. Vi ser att de krafter som genomförde en statskupp i Ukraina 2014, grep makten och behåller den med hjälp av fina valförfaranden, har övergett den fredliga lösningen av konflikten. I åtta år, åtta oändligt långa år, har vi gjort allt för att lösa situationen med fredliga, politiska medel. Allt har varit förgäves.
Som jag sa i mitt tidigare anförande kan man inte se på vad som händer där utan medkänsla. Det var helt enkelt omöjligt att tolerera detta. Det var nödvändigt att omedelbart stoppa denna mardröm – folkmordet mot de miljontals människor som bor där, som litar på Ryssland, som hoppas på oss alla. Det var dessas hopp, dessa människors smärta, som för oss var huvudmotivet bakom vårt beslut att erkänna folkrepubliken Donbass.
Jag vill dessutom betona följande. Fokuserade på sina egna mål stöder de ledande Nato-länderna de högerextrema nationalisterna och nynazisterna i Ukraina, de som aldrig kommer att förlåta folket på Krim och Sevastopol för att de fritt valde att återförenas med Ryssland.
De kommer utan tvekan att försöka föra kriget till Krim precis som de har gjort i Donbass, och döda oskyldiga människor precis som medlemmar av straffenheterna för ukrainska nationalister och Hitlers medbrottslingar gjorde under det stora fosterländska kriget. De har också öppet gjort anspråk på flera andra ryska regioner.
Hela händelseförloppet och analysen av inkommande information visar att Rysslands sammandrabbning med dessa styrkor är oundviklig. Det är bara en tidsfråga: de gör sig redo, de väntar på rätt tid. Nu säger de sig också ha kärnvapen. Vi kommer inte att tillåta detta.
Som jag sa tidigare, efter Sovjetunionens kollaps accepterade Ryssland en ny geopolitisk verklighet. Vi respekterar och kommer att fortsätta att behandla alla nybildade länder i det postsovjetiska området med respekt. Vi respekterar och kommer att fortsätta att respektera deras suveränitet, och ett exempel på detta är det bistånd vi gav till Kazakstan, som stod inför tragiska händelser, med en utmaning mot dess stat och integritet. Men Ryssland kan inte känna sig tryggt, utvecklas och existera med ett konstant hot som kommer från det moderna Ukrainas territorium.
Låt mig påminna er om att vi under 2000-2005 använde militären för att slå tillbaka mot terrorister i Kaukasus och försvarade vår stats integritet. Vi bevarade Ryssland. 2014 stöttade vi invånarna på Krim och Sevastopol. Under 2015 använde vi våra väpnade styrkor för att skapa en pålitlig sköld som förhindrade terrorister från Syrien att penetrera Ryssland. Det här handlade om att försvara oss själva. Vi hade inget annat val.
Samma sak händer nu. De har helt enkelt inte lämnat oss med någon annan möjlighet att skydda Ryssland och vårt folk, förutom den som vi tvingas använda idag. Omständigheterna kräver att vi vidtar beslutsamma och omedelbara åtgärder. Folkrepubliken Donbass vände sig till Ryssland med en begäran om hjälp.
I detta sammanhang, i enlighet med artikel 51 (kapitel VII) i FN-stadgan, med tillstånd av Rysslands federationsråd, och i genomförandet av fördragen om vänskap och ömsesidigt bistånd med Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Lugansk, som ratificerats av Rysslands federala församling (reds anm. duman) den 22 februari, fattade jag ett beslut om att genomföra en militär specialoperation.
Dess mål är att skydda människor som har blivit utsatta för förödmjukelse och folkmord av Kievregimen i åtta år. För detta ändamål kommer vi att sträva efter att demilitarisera och denazifiera Ukraina, samt ställa de som begått ett flertal blodiga brott mot civila, inklusive medborgare i Ryska federationen, inför rätta.
Våra planer inkluderar inte ockupationen av ukrainska territorier. Vi kommer inte att påtvinga någon någonting med våld. Samtidigt har vi hört ett ökande antal uttalanden från väst om att det inte längre finns något behov av att följa de dokument som upprättades efter andra världskriget, och som undertecknats av den totalitära sovjetregimen. Hur kan vi besvara detta?
Resultaten av andra världskriget, liksom de uppoffringar som vårt folk gjorde för att besegra nazismen, är heliga. Detta strider inte mot de höga värderingarna om mänskliga rättigheter och frihet i den verklighet som växte fram under efterkrigsdecennierna. Detta betyder inte att nationer inte kan åtnjuta rätten till självbestämmande, vilket är inskrivet i artikel 1 i FN-stadgan.
Låt mig påminna er om att de människor som bor på territorier som är en del av dagens Ukraina inte tillfrågades hur de ville bygga upp sina liv när Sovjetunionen skapades, eller efter andra världskriget. Frihet styr vår politik, friheten att självständigt välja vår framtid och våra barns framtid. Vi tror att alla som bor i dagens Ukraina, alla som vill göra detta, måste kunna åtnjuta denna rätt att göra ett fritt val.
I detta sammanhang skulle jag vilja vända mig till medborgarna i Ukraina. 2014 var Ryssland skyldigt att skydda folket på Krim och Sevastopol från dem som du själv kallar ”nats”. Folket på Krim och Sevastopol gjorde sitt val till förmån för att vara med sitt historiska hemland, Ryssland, och vi stödde deras val. Vi kunde som sagt inte agera på annat sätt.
De aktuella händelserna har ingenting att göra med en önskan att inkräkta på Ukrainas och det ukrainska folkets intressen. De är kopplade till försvarandet av Ryssland från dem som har tagit Ukraina som gisslan och försöker använda det mot vårt land och vårt folk.
Jag upprepar, våra handlingar är självförsvar mot de hot som ställs mot oss och mot en ännu större katastrof än vad som sker idag. Hur svårt det än kan vara ber jag er att förstå detta och uppmanar er till samarbete för att vända på denna tragiska sida så snart som möjligt och gå vidare tillsammans, utan att tillåta någon att blanda sig i våra angelägenheter, i våra relationer, utan bygga dem på egen hand, så att det skapar de nödvändiga förutsättningarna för att övervinna alla problem och, trots förekomsten av statsgränser, stärka oss från insidan som en helhet. Jag tror på det här – på vår gemensamma framtid.
Jag vill också vända mig till militärpersonalen i de väpnade styrkorna i Ukraina.
Kära kamrater! Era förfäder, er farfar och farfarsfar, kämpade inte mot de nazistiska ockupanterna och försvarade inte vårt gemensamma fosterland för att tillåta dagens nynazister att ta makten i Ukraina. Du svor trohetseden till det ukrainska folket och inte till juntan som är folkets motståndare, plundrar Ukraina och förödmjukar det ukrainska folket.
Följ inte deras kriminella order. Jag uppmanar dig att genast lägga ner dina vapen och gå hem. Låt mig förklara: alla militärer från den ukrainska armén som uppfyller detta krav kommer fritt att kunna lämna stridszonen och återvända till sina familjer.
Återigen betonar jag starkt att allt ansvar för eventuella blodsutgjutelser helt och hållet kommer att ligga på samvetet hos den regim som styr på Ukrainas territorium.
Nu några mycket viktiga ord för den som kan frestas att ingripa i pågående händelser. Den som försöker hindra oss, eller ännu mer skapa hot för vårt land, för vårt folk, borde veta att Rysslands svar kommer att vara omedelbart och kommer att leda till sådana konsekvenser som ni aldrig tidigare skådat i historien. Oavsett hur allt utvecklar sig är vi redo. Alla nödvändiga beslut i detta avseende har fattats. Jag hoppas att ni hör mina ord.
Kära medborgare i Ryssland. Våra förfäders kultur och värderingar, erfarenheter och traditioner, gav alltid en kraftfull grund för välbefinnandet och själva existensen för hela stater och nationer, deras framgång och livskraft. Naturligtvis beror detta direkt på förmågan att snabbt anpassa sig till ständiga förändringar, upprätthålla social sammanhållning och beredskap att konsolidera och samla alla tillgängliga krafter för att gå vidare.
Vi behöver alltid vara starka, men denna styrka kan ta sig olika uttryck. ”Lögnernas imperium”, som jag nämnde i början av mitt tal, utgår i sin politik främst från grov, direkt kraft. Det är som man säger hos oss: ”Styrkan finns, förnuftet behövs inte”.
Vi vet alla att verklig styrka ligger i rättvisan och sanningen, som är på vår sida. Om så är fallet är det svårt att inte hålla med om att det är vår styrka och vår beredskap att kämpa som är grunden för självständighet och suveränitet, och som ger den nödvändiga grunden för att bygga en pålitlig framtid för sitt hem, sin familj, och sitt fosterland.
Kära landsmän. Jag är övertygad om att de ryska väpnade styrkornas hängivna soldater och officerare kommer att fullgöra sin plikt professionellt och modigt. Jag hyser inga tvivel om att institutioner på alla regeringsnivåer och specialister kommer att arbeta för att garantera stabiliteten i vår ekonomi, vårt finansiella system och vår sociala välfärd. Det samma gäller våra företagsledare och hela näringslivet. Jag hoppas att alla riksdagspartier och det civila samhället intar en samlad, patriotisk ståndpunkt.
I slutändan ligger Rysslands framtid i händerna på dess multietniska folk, vilket alltid har varit fallet i vår historia. Det betyder att de beslut som jag fattat kommer att verkställas, att vi kommer att uppnå de mål vi har satt upp och på ett tillförlitligt sätt garantera vårt fosterlands säkerhet.
Jag tror på ert stöd och den oövervinnerliga kraft som bottnar i kärleken till vårt fosterland.
nyadagbladet.se/utrikes/darfor-gick-ryssland-in-i-ukraina-har-ar-hela-krigsforklaringen
